Nina Augustsson

Hur kom det sig att du blev konstnär?
Jag har nog alltid haft en fallenhet att vilja uttrycka mig visuellt. När jag var liten hade jag ofta något litet ritprojekt på nån tapet eller nåt. Men sen när det var dags att välja yrkesbana så fattade jag nog inte riktigt att man liksom kunde jobba som konstnär. Jag drog utomlands direkt efter gymnasiet, först till Paris ett år och sedan vidare till New York i 7 år. Jag pluggade sociologi och filosofi, jobbade (allt mellan cykelbud på Manhattan, till servitris, modell, städare, personlig assistent, lärare, amanuens, researcher), gifte mig och fick barn. Då var planen att jag skulle bli klar med min doktor i Teoretisk Sociologi.
När det inte längre var hållbart att min dotters barnpassning bestod av att hon skickades runt mellan vänner medan jag satt på nån föreläsning, så flyttade vi till Lima, Peru – hennes pappas hemstad.
Mitt liv i Lima fick en rörig start. Jag riktigt kraschade in i väggen. Efter ett år satt jag isolerad och nyskild med en tvååring och en nyfödd. Då hade jag ännu inte lärt mig spanska (förutom det jag hade lärt mig genom att prata med en kokerska med stark andinsk dialekt.) Varje dag hade jag svettiga panikångest attacker. Det enda som pockade på mig att göra i mörkret var att plocka upp en pensel och börja måla. Jag målade nästan maniskt, all tid jag kunde. Det blev verktyget jag hade att börja må bättre. Jag hoppade av min doktorandstjänst från New York och hittade en konstnär som tog in mig som en lärling. Jag tvättade hans penslar, förberedde paletten och höll ateljén organiserad och han lärde mig allt han kunde. Han var klassiskt tränad så jag började med kol på papper och jobbade mig upp till vita stillebens i olja och så vidare. Efter några år levde jag som konstnär i Lima, ställde ut på gallerier, satt med i morgonsoffor på TV och skapade mig ett riktigt bohemliv bland musiker och konstnärer. Jag köpte ett gammalt stenhus nära havet som jag renoverade och hade som hem och studio. Så började jag! Efter 16 år utomlands flyttade jag till slut hem till Sverige med mina två döttrar.

Vad målar du? Vad vill du uttrycka med din konst?
Jag målar det familjära och vardagliga som liksom står så nära att vi inte ser det. Som att belysa gömda ögonblick. Huvudpersonerna i min motivvärld plockar jag oftast från min egen lilla flock – människorna och miljön kring mig, och genom dem rota lite i olika sociala förhållningssätt, inte så mycket som kritik utan mer som att söka det subtila och magiska i stunden.

Vad gör du när du inte målar?
Förutom att umgås med mina fem barn, tre egna och två bonusar, så är jag kundaliniyoga lärare. Jag och min partner har en egen yogastudio som kallas Mool. Och när jag kan så drar jag ut på små äventyr. Jag närs verkligen av att få uppleva nya platser och att bryta vardagsrutinerna. Jag är rätt ny i Växjö så jag traskar mycket runt i stan för att bekanta mig med den.

Konstnärsförebilder?
Anna Bjerger, Jenna Gribbon, Klimt, Ragnar Kjartansson, Frida Kahlo, Karin Larsson, William Kentridge, Zorn, Kris Knight, Marina Abramovic…